Det här med att tro på sig själv

Hej peepz!

Nu har jag tänkt lite på sistone om det här med självförtroende och självkänsla och har dragit några slutsatser.

Jag som person är en sån som väldigt lätt känner av hur stämningen är eller hur någon mår egentligen. Efter att jag har ”skannat av” en person så vet jag ganska säkert om det är en självsäker en eller om det finns några gropar i livet. Nästan som en tankeläsare.

Det är många som blir mobbade eller kanske mobbar sig själv såattsäga och bygger upp en tanke om sig själv. Det kan vara det att man ändå sedan första klass kanske inte har varit en utav de ”populära” och börjar sedan se ned på sig själv pågrundutav det. En känsla av att man inte är accepterad av kompisar, familj, allmänheten, ja, livet. Eller så kanske man EN endaste gång under lågstadiet har fått en kommentar om att ”du har så stor näsa” och den där kommentaren kan gnaga sig fast i hjärnan och jämt och ständigt hemsöka tankarna framför spegeln. ”Jag duger inte” ”jag är ful” ”varför är jag jag?” och en miljon frågor uppstår. Man kan ha umgåtts med fel sorts människor, de som bara säger att man är snygg och har fint hår etc.etc. men aldrig får någon kommentar om vilken bra människa man är eller att man får beröm för något man har gjort. Sen finns det många som växer upp i en familj utan uppmärksamhet. Vi människor behöver en bra sorts uppmärksamhet, såsom beröm för att man är så bra och stöttande föräldrar, men , har man en mamma som bara bryr sig om småsyskonen och att dricka, eller en pappa som bara jobbar och grälar, så är det svårt att känna sig bra. 

Då tror jag att man någon gång under livet måste vakna upp och inse att – jag behöver BRA människor i mitt liv. Bara radera alla som trycker ner en eller får en att känna sig otillräcklig. Mina kompisar som bara dricker och kallar dig bög, hur mycket betyder de för mig egentligen? Behöver jag de? Min alkoholiserade pappa, behöver han hjälp för att våran relation ska funka? Min kille som bara utnyttjar mig och inte vågar visa upp mig, är han värd mig? Om inte – delete.

Det handlar liksom om att prova sig fram. Att umgås med rätt personer tror jag har himla mycket att göra med självkänslan. Jag brukar undvika att vara med de som jag märker innerst inne har en dålig självkänsla men aldrig vill inse det och bara bygger upp en busig, dryg och ”modig” fasad. Men samtidigt så tycker jag synd om de. Jag menar, skolans populäraste tjej kanske har en avliden pappa och en mamma som missbrukar medicin och måste ta ansvar för sin lillebror? Den tyste med få vänner kanske har dunderbra självkänsla och är elitspelare i golf? Det är så svårt för vissa att känna av om man umgås med rätt personer och lyfta upp de som går med egoboosten på högsta nivån eller prata med de som har det svårt. Det finns ju inget annat man vill än att hjälpa till. Bara sätta sig ned och fråga ”hur mår du?” skulle betyda så mycket för varje person. Det finns alltid en vilja att prata med någon, oavsett om man vill inse det eller ej. Om folk skulle våga prata ut och berätta hur man egentligen mår skulle det vara en sån stor skillnad på folks självkänsla. Tillsammans kan vi hjälpas åt, ellerhur?

Mina tips för att förbättra självkänslan och självförtroendet

Utmana dig själv en gång varje dag. På bussen påväg till skolan eller i sängen innan det är frukost, bestäm en sak som du ska göra. Det kan vara allt ifrån att prata med en ny människa, äta lunch i matsalen till att våga räcka upp handen en gång extra på svenskalektionen.

Skriv upp allt positivt med dig själv och allt negativt. DOCK bara 3 saker som du gillar minst med dig själv och arbeta sedan med de sakerna. Bomba med positivt och minska på negativt. Inget ytligt allowed.

Ta för dig! Om läraren frågar vad du tycker om djurmisshandel – spy ut alllllllt du tycker! Låtsas som att du sitter själv i ett rum med någon du litar på, även om det är ett smockfullt klassrum.

Umgås med de som lyfter upp dig till himmelen istället för de som trycker ner dig till asfalten. Alltså man märker stor skillnad tillslut och inser faktiskt hur dåligt man har haft det.

PRATA! Vet att de flesta hatar att prata med kuratorer, handledare eller vuxna överhuvudtaget. Men, sätt dig med en vuxen du litar på och prata ut om allt.

Sätt upp mål för dig själv.Precis som översta punkten. Kanske att planera hur du ska jobba bättre i skolan? Det spelar faktiskt stor roll för självkänslan att planera.

Klä dig i vad du vill. Yesyesyes! Att ha på sig det man tycker är bekvämt och visar upp ditt självförtroende är så mycket härligare än att copycata resten av 14åringarnas klädstil. Prova dig fram, vilka kläder gillar du? Är det mjukisbrallor – men go for it!

Intala dig själv varje dag att ”jag är bäst” ”jag kan övervinna världen” ”jag ska banne mig få det där arkitektjobbet någon dag”.

LIVSMÅL! Baam så viktigt. Att ha något att se fram emot är mycket roligare än att bara tänka ”jag ska genomgå högstadiet sen kan jag hoppa av skolan”. Skriv en bucketlist på ALLT du vill få ut med ditt liv. Designa kläder, äga ett toppmodernt hus, gräva tunnlar eller vara lyckligt gift med 7 barn. Vad spelar det för roll vad det är, bara man tror på det så KAN det hända! Mål är livets nyckel typ 😀

– You have to love yourself before you can love someone else

yesyeslalala

 

blogstats trackingpixel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>